foto: Robert Wessman. www.biggest.se foto: Robert Wessman. www.biggest.se

Malin Sundin

Född och uppvuxen på bondgården jag idag brukar. Det är en generationsgård som ärvts på mors sida. Känslan för jorden, för historian bakom och för allas vår framtid är något jag fått med mig hemifrån. Vi är en engagerad och debattglad familj. Min älskade morfar dog i en olycka för tolv år sedan och det är något jag ständigt bär med mig och förmodligen det som gör att jag älskar gården trots att jag varje dag ser platsen han dog på.

Jag har alltid älskat att läsa och skriva. Har skrivit insändare, debatterat och varit aktiv i flera föreningar. Bloggat om både gården, korna och hundarna. Skriver idag krönikor i Land Lantbruk. Mycket aktiv och drivande personlighet !

Romanen är skriven av mig och en bondekollega som valt att vara anonym. Han har skrivit sin del av boken som terapi efter beslutet om att lämna yrket och för att komma tillbaka från utbrändhet. Berättelsen följer en helt vanlig svensk mjölkbondefamilj under ett år. Varje kapitel följer parets olika syn på det som händer. Vi har likheter med våra romanfigurer och som jag skrivit i förordet så är berättelserna, historiken och känslorna som nämns väldigt verklighetsnära. Du som läser kommer att förstå. Du kommer förstå hur nära en katastrof vi alla är och romanen förklarar ursprunget till de katastrofala följder som drabbar både romanfiguren Per och verklighetens mjölkbönder, varje dag. 

***

Bönder har blivit populära i TV mediet på senare år. Jag var själv med i Bonde söker fru 2008 men programmen visar en allt för tillrättalagd verklighet och få förstår vidden av vad som händer inom lantbruket idag. Kulturkrocken blir massiv. Vi vill med vår berättelse beskriva yrket och bondelivet från insidan. De flesta är för långt från landsbygden och bondgården idag. Det är viktigt att veta sitt arv och sitt ursprung. Alla härstammar trots allt från jordbrukare, mer eller mindre långt bort.
För varje generation så försvinner oerhört mycket kunskap och en gård som lagt ner kommer aldrig åter. Markens minne är för alltid borta. Kulturlandskapet vi alla känner som Sverige är skapat av strävsamma bönder i samspel med djuren och naturen.

 

Vi vill med det här bokprojektet förmedla en sannare bild av Sveriges lantbruk. Det är så mycket osanningar som ju fler gånger de sägs blir förvandlat till sanning. Vi bönder är inte onda människor som hatar våra djur eller vill göra dem illa. Vi odlar inte grödor för att förgifta människor. Vi förgiftar inte vår jord och framförallt, vi är inte dumma. Vi bönder får gång efter annan försvara våra liv och vår livsstil. Det smärtar att höra så många lögner om det som våra liv så starkt består av. Det är dags att vi som bor och lever med naturen, som bönder och livsmedelsproducenter får stå för förstahandsinformationen. Vi som för vidare den tradition och det arv som våra förfäder lämnat efter sig.

Det som beskrivis i romanen har hänt, på ett eller annat sätt. Det är inte enskilda isolerade händelser och katastrofer. Det är en pågående kris som långsamt förgör våra kollegor.

Läs så kommer Ni förstå... 

 


 

foto: Robert Wessman. www.biggest.se foto: Robert Wessman. www.biggest.se

Anonym bonde

Jag vet inte varför jag började skriva då jag inte är författare. Jag är bonde. Stor skillnad.
Kanske var det en form av egenterapi. Efter sjukskrivningen skrev jag ett utkast till en roman. Bokmanuset handlade om en mjölkbondes väg in i personlig och ekonomis kris. De två brukar hänga ihop. Det är inte en självbiografi men i ursprungsmanuset lånar jag mycket från mitt eget liv. Jag visade utkastet för några personer och de blev mycket entusiastiska. Då satte jag ihop en grupp och delade mitt första manus med dem för inspel och synpunkter. 

Malin Sundin gick efter lite övertalning med på att bli min medförfattare. Hon är duktig med pennan samt har full kunskap och förståelse för branschen då hon själv är mjölkbonde. Jag har för egen del valt anonymitet pga att det ibland blir väldigt närgånget. Det här projektet har aldrig handlat om pengar eller ära för mig. 

Jag är en av alla de mjölkbönder som tröttnat på att bedriva mjölkproduktion i Sverige. Runt 2007 gjorde vi ett generationsskifte och byggde samtidigt en ny ladugård. Tiderna var bra och prognoserna var att det skulle fortsätta så. Jag var en helt annan person då än vad jag är idag. Full av framtidstro och arbetslust.
Sedan kom mjölkkriserna slag i slag: 2009, 2012 och pågående. Med facit i hand skulle jag, om det gått vrida tiden tillbaka aldrig byggt. Under 2014 hände flera svåra saker kombinerat med eländig ekonomi inom mjölkproduktion vilket till slut gjorde att jag på inrådan av LRF:s omsorgsgrupr sjukskrevs för utbrändhet/utmattning. Jag gick sjukskriven i cirka ett halvår och fick under den tiden en chans till att stanna upp och fundera över om det är värt besväret att producera mjölk till underpris.
Slutsatsen jag kom fram till var att för mig var tiden som mjölkbonde över.